Jag kommer ihåg när jag berättade för min bästa kompis Emelie att jag skulle åka till NZ i form av au pair, och jag minns fortfarande sättet hon såg på mig och sa "Evelina, det är ingen bra idé, du tycker ju inte ens om barn". Anledningen till att jag valde att åka som au pair är att det ÄR en skön garanti att alltid ha mat på bordet och ha en säng att sova i, då blev det ett ganska självklart val.
Dit jag vill komma till är att jag är väldigt glad att jag åkte som just au pair, även om det var långt utanför min bekvämlighetszon. Inatt var Nick inte hemma och jag hade flickorna ensam, vilket förut hade skrämt skiten ur mig, men nu känns det som att jag vet hur jag ska hantera alla situationer. Jag vet hur jag ska undvika att dom bråkar med varandra, när jag måste lyssna noga och när jag kan vara mindre engagerad. När det är dags att rätta dom när dom har fel, när dom behöver en spontan kram och ett vänligt ord. Jag kan skilja på tillfällen när jag blir irriterad men borde hålla tyst och de gånger jag blir irriterad och får/kan/borde ryta lite eller de gånger jag måste ryta högt. Det finns många exempel men min poäng är att även om jag varit under på andra sidan jorden och upplevt så mycket nytt och träffat så mycket människor så är nog den största upplevelsen att ta hand om tre ibland fruktansvärt bortskämda men underbara flickor.
hjärtat då! låter som om du kommer att förstå mig mer när du kommer hem, jag är ju ett barn och krävande som fan. (-Ingen kommer någonsin att stå ut med dig Emelie, förutom jag) love youuu!
SvaraRadera