Anledningen till min plötsliga resa

Det är lustigt när jag tänker efter hur fort allting har gått. Från beslut till handlande.

Tanken har alltid funnits att ge mig av, ganska omgående efter studenten. Jag har varit väldigt rädd att detta inte skulle ske, att jag som så många andra velat ge sig av och istället fått fast jobb eller hittat pojkvän som fått dem att stanna. Det var först efter att min nära och älskade vän Johan (som jag saknar SÅ mycket) gick bort i en plötslig hjärtattack som jag insåg att klyshan om att livet är kort inte bara är en klysha utan en dos av ren sanning. Denna hemska händelse fick mig även att inse att min framtid är ett oskrivet kapitel och jag avgör själv vad jag ska fylla sidorna med. Det kanske inte är så svårt att lista ut att det inte lockade att fylla de där sidorna med uttjatade och slitna Enköpingstexter...

Jag tror egentligen inte att jag tog beslutet att jag vill åka till någonting utan att jag vill någonting annat än just där jag är nu. Jag minns att jag riktigt skakade när jag bestämt mig för att NU, nu jäklar skulle jag ta tag i att göra NÅGONTING annat. Inte vänta, utan att bara göra det. Då gick det fort...