En ständig saknad av en älskad vän

Det som står på schemat imorgon är att åka till Uppsala. Jag ska ta mig till platsen där Johan ligger & vilar (Gamla uppsala kyrka). Jag ska berätta för Honom om allt som ska hända i mitt liv, och tala om att Han är en stor anledning till varför. Johan sa ofta att Han älskade att jag alltid hade något på gång, att när han ringde visste han alltid att jag skulle bjuda på något spännande att berätta om. Jag vet att Han ler sitt charmiga leende åt min resa och kommer att se på med sina glittrande ögon.

En del av mig kommer aldrig att inse att Han är borta. Jag tänker fortfarande ofta att jag måste ringa till Honom och be om råd, det var just råd som var Johans specialitet. Jag avgudade Honom rakt igenom, Han var allt jag någonsin velat vara. Och det slår mig ständigt om hur orättvist livet har behandlat fel person. Men jag har bestämt mig för att inte tänka på det för mycket, risken att bli bitter på livet är för stor. Istället vill jag ta vara på livet, vilket är det råd jag vet Johan hade gett mig.

Jag tror att jag aldrig kan komma över hur mycket jag saknar Honom, och det är just saknaden som är det värsta...

Det här inlägget kan bli hur långt som helst, men sammanfattningen kommer alltid att bli densamma:
Jag saknar Dig Johan. Oerhört mycket...